Love Lundell | Min himmel, ditt tak

“DET BÖRJAR MED ORD.

ORD HAR BETYDELSE. Ibland räcker det med en fras – något som får stenen att rulla, associationerna att ta vid. Den här gången var det en felsägning.

Millennieskiftet. Jag hade just flyttat hem- ifrån. Allt var teatralt; jag spelade vuxen. Lagade ”mat” i kokvrån och levde ett liv som känns väldigt långt från det jag lever idag. Så här i efterhand känner jag nästan att jag borde be hela huset om ursäkt för hur tanklöst jag betedde mig.

Hur som helst – en tjej flyttade in i lägenheten ovanför min lilla låda. Det blev efterfester där uppe nästan varje kväll. Höga, glada, berusade röster som i kör skrålade med i gamla hits. Lågintensiva basgångar färdades genom väggarna, letade sig in förbi mina öronproppar. Jag förstod inte då vad som hände. Poetisk rättvisa höll på att skipas. Men jag var för feg för att gå en trappa upp och klaga.

Sömnbrist. Ångest som en filt. En natt minns jag särskilt. Jag flyttade ned madrassen till golvet, med täcke och kudde.
Låg där kall- svettig, pressade kroppen mot parketten som om jag kunde skydda mig från ljudet.

Jag stirrade upp i taket och tänkte, förvirrat: ”Mitt tak, ditt golv.” Som om vi trots allt delade något. Det fanns inget ljus i sikte under den dunkande betonghimlen – bara den stundande morgonen utanför.

Långt senare, nutid, en tidig morgon. Klockan var 05:45. Jag tittade ut genom köksfönstret. Dimman låg tät över världen. Kattmannen rastade sin lilla katt i koppel på klipporna. Hösten var på väg.
Av någon outgrundlig anledning tänkte jag på just det där med taket och golvet. Fantasin drog med mig in i något. Men det var först när jag skulle återberätta det för min fru som felsägningen kom:

– Min himmel, ditt tak."

Love Lundell